Rasstandard

Faraohund

Hemland:
Malta (Storbritannien)

Bakgrund/Ändamål: 
Faraohund finns avbildad i egyptiska gravar från ca 2000 f Kr och finns omtalad i skrifter med ännu äldre ursprung. Rasen utvecklades på öarna Malta, Sicilien och Goza i Medelhavet och genom denna isolering kom typen att bevaras och konsolideras. Faraohunden är en hetsjakthund, som jagar med syn-, lukt- och hörselsinnet. Gasell, hare och kanin var det vanligaste bytet, men även andra villebråd jagades. På 1920-talet importerades faraohund till England och på 1960-talet var den etablerad och har sedan spritts till omvärlden. Faraohund är en snabbfotad, elegant och trevlig familjehund.

Helhetsintryck:
Faraohunden är en medelstor, ädel hund med torra, rena linjer, elegant men ändå kraftfull. Den är en ivrig jägare och använder såväl lukt- som synsinnet och i påfallande utsträckning sina stora öron då den närmar sig villebråd. Den är livlig, intelligent, vänlig, tillgiven och lekfull.

Huvud:
Skallen skall vara lång, torr och väl utmejslad.
Nospartiet skall vara något längre än skallen och stopet obetydligt. Hjässan och nosryggen skall vara parallella.
Hela huvudet skall se ut som en trubbig kil då man ser det uppifrån eller från sidan. Nosspegeln skall alltid vara köttfärgad och harmoniera väl med pälsfärgen.
Kommentar: Viktigt att hjässan är parallell med näsryggen.
Huvudet skall vara väl utmejslat, men inte snipigt.

Ögon:
Ögonen skall vara ovala, måttligt djupliggande, bärnstensfärgade och harmoniera väl med pälsfärgen. Uttrycket skall vara livligt och intelligent.
Kommentar: Ögonfärgen mörknar långsamt fram till ca 4 års ålder.

Öron:
Öronen skall vara medelhögt ansatta och burna upprättstående då hunden lystrar. De skall vara breda vid basen, mycket rörliga, tunna och stora.
Kommentar: Rörliga öron betonas. Viktigt är att hunden kan få upp sina öron, men de behöver inte vara resta hela tiden. I korrekt upprest tillstånd visar öronen mellan ”tio i två” och ”fem i ett”. Öronens toppar skall vara aningen rundade.

Bett:
Saxbett med kraftiga käkar och starka tänder.
Kommentar: Skall vara fulltandat.

Hals:
Halsen skall vara lång, smal, torr, muskulös och lätt välvd.

Kropp:
Kroppen skall vara smidig med nästan rak rygglinje och aningen sluttande kors. Bröstkorgen skall vara djup och nå till armbågarna samt med väl välvda revben. Buklinjen skall vara måttligt uppdragen. Kroppens längd från bröstbensknappen till sittbensknölen skall vara något större än mankhöjden.

Fram- och Bakben:
Skuldrorna skall vara långa, starka och väl tillbakalagda. Frambenen skall vara raka och parallella, armbågarna skall sluta väl mot kroppen och mellanhänderna starka. Bakbenen skall vara starka och muskulösa med normala vinklar i knä- och hasled och med väl utvecklade underben. Bakbenen skall, sedda bakifrån vara parallella.
Kommentar: Mellanhanden skall vara stark, men ej stel och spikrak utan elastisk och sviktande. Knävinkel skall vara måttlig, ca 110°.

Tassar:
Tassarna skall vara starka, väl slutna och fasta samt vara riktade framåt och försedda med kraftiga trampdynor. Sporrar får avlägsnas.
Kommentar: Väl slutna, varken katt- eller hartass.

Svans:
Svansen skall vara medelhögt ansatt, ganska tjock vid roten och avsmalnande (som en piska) samt i viloläge nå strax nedanför hasleden. Den skall bäras högt och uppåtböjd då hunden är i rörelse. Svansen skall inte bäras mellan benen.
Spiralformad svans är inte önskvärt.
Kommentar: Skall i rörelse vara en naturlig fortsättning på rygglinjen, med en mjuk böj. Den får inte nudda ryggen och ej vara för högt ansatt. I stående hålls svansen hängande. Inga fanor.

Rörelser:
Rörelserna skall vara fria och flytande med huvudet ganska högt buret. Hunden skall täcka mycket mark utan påtaglig ansträngning. Ben och tassar skall föras fram i linje med kroppen. All tendens att vrida tassarna utåt liksom höga frambensrörelser (s k hackneyrörelser) är felaktigt.

Päls:
Kort och glänsande, varierande från fin och åtliggande till ganska sträv, och utan fanor.
Kommentar: Med ganska sträv päls avses aningen strävare än den riktigt korta pälsen, men fortfarande rätt kort och utan fanor.

Färg:
Rödbrun (tan) eller mörkt rödbrun med vita tecken tillåtna enligt följande:
Vit svansspets (mycket önskvärt)
Vitt på bröstet (s k stjärna)
Vitt på tårna.
Smal, vit bläs längs ansiktets mittlinje.
Vita tecken på andra ställen än vad som angivits är inte önskvärda.
Kommentar: Den röda färgen varierar från vetefärgat till mahogny. Röd ton skall alltid finnas.

Mankhöjd:
Hanhund idealhöjd 56 cm (56-63 cm)
Tik idealhöjd 53 cm (53-61 cm)
Kommentar: Enligt uppfödare världen över är den rätta idealhöjden 56-63 cm för hanhundar och 53-61 cm för tikar. I faraohundens ”ursprungsland” Malta förekommer både mindre och större individer. Det stora flertalet torde dock hålla sig inom de ovan angivna idealgränserna.

Helhet och balans är det som uppfödare av rasen arbetar efter, d v s allmän balans måste bibehållas.

Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

Testiklar:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

Kommentar:
Könsprägeln är mycket viktig.

KC 1986
FCI 248b
SVENSKA KENNELKLUBBEN 1991-06-14 e.ä.